En Arvikapojke bygger sin självkänsla

Skribent: Uffe Bengtsson

En dag kom en osannolikt stor man på besök till Arvika. Han var två meter lång och hette Torkel. För att puffa för en styrkeuppvisning han skulle ha i sporthallen besökte han Arvika Tidning. Med sina imponerande 160 kilo travade han in på chefredaktörens rum, rev sönder dennes telefonkatalog, slet sönder en stol och mumsade helt sonika i sig en kaffekopp som stod på skrivbordet! Han fick sin PR. Dagen därpå upptogs halva första sidan på tidningen av nyheten om den galne mannen som trängt sig in på redaktörens rum.

Store Torkel hade hört talas om femtonåringen som vunnit SM i tyngdlyftning, vilket ledde till att den femtonåringen, alltså jag, blev engagerad i turnén och fick åka runt med "världens starkaste man".

Torkel hyrde ofta missionshusen på orten dit vi kom och fick prästen att stå i biljettluckan mot löfte om att han skulle skänka en del av biljettintäkterna till Röda Korset. Prästfrun fick hjälpa till att ladda vikterna för de falska världsrekord han slog i så gott som varje by vi passerade. Nog var han stark som en häst, men de påmålade viktangivelserna var betydligt överdrivna. Som regel drog föreställningarna 300-400 människor. Torkel pratade och gick på. Ibland var jag fjorton och ibland femton år gammal. Det var inte så noga, bara jag lyfte.

Det hände också att någon lokal förmåga fick utmana mig, med påföljd att denne ramlade rakt in i väggen eller föll över altaret med hundra kilo vikter och stång. Torkel gav nog aldrig några pengar till Röda Korset. Jag brukade få hundra kronor för mina insatser. Men ibland försvann "världens starkaste man" med en rivstart från platsen och jag blev ensam kvar med prästen utan ersättning.

Det var extremt och det var show så det förslog. Jag älskade det och fick blodad tand. Tyngdlyftning i sig tyckte jag var tråkigt. Dessutom fanns redan en pustande och hoande stjärna i Sverige, och det var Lennart "Hoa-Hoa" Dahlgren. Den sporten var med andra ord inte heller helt rätt för mig.

En kväll då jag som vanligt tränade i sporthallen fick jag reda på att ryssen Vasilij Aleksejev slagit nytt världsrekord i supertungvikt med ett lyft på 232 kilo. I över ett år hade jag i mina träningspass i hemlighet tävlat mot honom, och mitt mål var att kunna ta samma vikt som han gjorde över huvudet i djup knäböjning.

Jag befann mig nu nere i grottan under sporthallen. Egentligen var det ett skyddsrum där jag brukade värma upp i min ensamhet. På stången låg 232 kilo och det var dags för femtonåringen att utmana den ryske världsmästaren. Jag gick beslutsamt in under stången och lyfte den på mina axlar. Den enorma tyngden pressade ut mina blodådror och jag trodde ögonen skulle hoppa ur sina hålor. Jag tog ett stapplande steg tillbaka. Den övermäktiga tyngden pressade ned mig, och på väg upp vek sig min midja. Jag orkade inte och 232 kilo rullade över mitt huvud. Det gick inte.

Jag satt en stund tyst för mig själv och insåg att tyngdlyftning inte var något för mig. Att som femtonåring jämföra sig med Aleksejev, världens bäste tyngdlyftare, och med Ricky Bruch, en av världens bästa diskuskastare, var naturligtvis fullständigt galet. Men så var det, och efter äventyret i sporthallen gjorde jag aldrig mer en tävling i tyngdlyftning.

Vad jag ändå lärde mig var att endast ha himlen som begränsning och att alltid bara jämföra mig med de allra bästa. Att aldrig någonsin ge upp innan jag prövat mina yttersta gränser. Jag gjorde det borta i de värmländska skogarna på mitt eget sätt och det var nyttigt. Jag satte upp bilder på mina förebilder och idoler och vaknade varje morgon i mitt växthus med drömmen att bli lika bra och bättre än dem.

Baksidan av medaljen var att jag blev känd i den lilla staden. Det var ett kändisskap på gott och ont. Jag hade lyckats erövra stadens vackraste flicka, Arvikas Lucia. Alla killar ville vara ihop med henne, och en femtonåring med en sådan snygg tjej var en utmaning. Han skulle helt enkelt bara ha stryk.

Under hela gymnasietiden fick jag bokstavligen slåss varje lördagskväll för rätten att gå på stadens gator. Det verkade som alla busar i Värmlands västra hörn stod i kö för att provocera mig:

"Vem tror du att du är?"

"Du tror att du är stark, du?"

"Vill du ha stryk?"

Redan från första skoldagen i Arvika hade jag lärt mig att aldrig backa, och under mina år i gymnasiet slogs jag med snart sagt varenda utmanare av betydelse i bygden. Jag ville aldrig slåss men förlorade aldrig en fight. Jantelagen härskade, och jag var tvungen att ta upp kampen mot avundsjukan och oginheten.

Mina föräldrar blev oroliga och ibland livrädda då de såg mitt sönderslagna ansikte. Men vad kunde de göra? Regeln var enkel: stå upp för den du är, även om du måste använda knytnävarna. Eller gå under. Jag hatade översitteri och mobbning och försvarade instinktivt alla som var mobbade i skolan.

Det sista året i Arvika var lugnt. Ingen vågade längre utmana mig, och jag kände att jag hittat idrotten för mig – bodybuilding. Där fanns glamouren och showen, och när jag som nittonåring vann Stora SM i Stockholm blev jag övertygad. Här fanns drömmen och visionen som jag sökt sedan tioårsåldern. Nu kunde resan börja.

Arvika välkomnade mig hem och i stadens kyrka fick jag ta emot Silverskölden, en utmärkelse som delades ut varje år till en elev som presterat något extraordinärt men som också varit en god kamrat.

Ända sedan tioårsåldern hade jag tyckt att staden var för liten och längtat bort. Men det var ändå en värld i miniatyr som hade lärt mig mycket, och när jag fick Silverskölden fick jag för första gången en officiell uppskattning och erkännande. Det berörde mig som person. Jag var en bra kamrat, jag var sedd och stod för något som satt avtryck.

Det var den enda utmärkelsen jag inte tävlat för. Den betydde mer än jag var riktigt medveten om just då.

Ett utdrag ur No one cries for you.

Ulf Bengtsson

Läs mer om Uffe Bengtsson