Föreläsarnas Grupp NEW

Så här inför internationella kvinnodagen tänkte jag att vi ska tala lite om talande kvinnor.

Det är en vetenskaplig sanning att män talar mer än kvinnor. De tar ordet oftare, håller det längre och har en förmåga att låta sin röst eka i de offentliga rummen. Kvinnor, å andra sidan, har utvecklat en egen sorts verbal akrobatik – vi talar snabbare, mer nyanserat och med fler relationella markörer. Kanske för att vi vet att tiden vi får är knapp.

Språkforskningen visar att män avbryter kvinnor oftare än tvärtom. Män gör sina sakframställningar medan kvinnor håller samtalet levande genom att ställa frågor eller sockra med "eller hur?" och "förstår ni vad jag menar?". Vi hummar, vi nickar, vi ler uppmuntrande – allt för att skapa kontakt och visa att vi lyssnar. Män ger sällan samma respons tillbaka. Ofta lyssnar utan att nicka och tolkar våra hummanden som medhåll medan vi tolkar deras…

Vi har inte tid att vänta. Om kommunikationen inte fungerar, om människor drar åt olika håll och engagemanget dalar – då tappar vi fart, innovation och i slutändan framgång. Ni känner igen det. Små missförstånd blir stora hinder, och en grupp som inte samarbetar fullt ut blir aldrig så kraftfull som den kan vara. Men det finns lösningar.

Som buddhistisk präst, talare och ledarskapsinspiratör har jag sett hur företag och team fastnar i samma mönster. Men jag har också sett hur snabbt det kan förändras när vi skapar en stabil grund av tillit, inkludering och närvaro. Det här är inget abstrakt – det är konkret, och det är avgörande.

Att Stå på en Gemensam Grund

När vi inte vet varför vi gör det vi gör, tappar vi riktning. Det leder till ineffektiva beslut, interna konflikter och en arbetsmiljö där engagemang sakta rinner ur organisationen. Det får inte ske. Vi börjar med…

Jämställdhet är för mig en viktig fråga. Jag själv är väldigt priviligierad som man att inte behövts drabbas direkt av detta. Däremot indirekt när min fru pratar om sin arbetsplats. Det blir också högst aktuellt för mig att vilja påverka världen i rätt riktning så att mina döttrar kanske får det bättre i skolan, eller på sina framtida arbetsplatser.

I sammanhanget är det kanske banalt, men för en tid sen kom jag och skulle lämna min dotter på förskolan då en av pedagogerna säger

"Ååååh, vilken fin frisyr, är det mamma som har gjort den?"

Nej, minsann, här hemma är det pappa som står för frisyrerna! Glad och stolt att jag får vara en pappa som iallafall i det lilla kan bryta normerna.

Från mitt perspektiv så behövs det att vi har modet att säga ifrån, och mod kommer ifrån förmågan att leda sig själv.

Jämställdhet handlar alltså enligt mig…

Ni vet känslan när man träffar en ny människa och direkt känner att man delar energi och tankesätt? Att det här är någon som kommer att finnas kvar i ens liv, inte bara som en vän utan som en del av ens livsresa?

Så var det när jag mötte Fredric Lilljebjörn för snart tre år sedan. Han hjälpte mig tillbaka efter en tuff cancerbehandling, och sedan dess har vi byggt ett företag tillsammans.

Ett företag där vi kombinerar naturvetenskap, träning och rymdprojekt – och där vi ständigt hittar nya sätt att utvecklas både professionellt och som människor.

Vi har båda våra egna erfarenheter av sjukdom och motgångar. Jag kämpade mig igenom cancer. Fredric har genomgått behandling för två hjärntumörer. Kanske är det därför vi fungerar så bra ihop – vi pratar om allt, vi är alltid oss själva, och vi vet att livet aldrig är rakt och enkelt.

Och vi…